”Hjärtligt
välkommen till Röd fest när den är som bäst, till vår KV-fest, Kräft- och Vårskivan för alla läsarvänner med tjusiga minnen från tiden när första bokstaven
fick sin mening och första meningen sin röst!”
Med dessa ord skall
jag inleda strandfesten då våra gäster anländer i april.
Man måste lära sig
att kombinera nytt och gammalt, sånt man minns och sånt man glömt. Men rött
skall det vara och trendigt konsumerande. Många förberedelser återstår.
Först gäller det
att ta reda på till vilka sfärer inbjudningarna bör sändas för att nå alla, även dem som före
oss gått över till andra sidan. Posten har jag ingen nytta av, de bryr sig inte,
de kämpar för att dra in på servicen även för de levande. Och mitt minne sviker
inte – jag minns dem alla, de som varit här. De talas vid jämt och ständigt,
alla de som på denna sida var så förbaskat förtegna, insmickrande lena, alla
skrytten, släkt och vänner i var sin hemliga vrå. Månntro det är för
kräftskivan som jag blivit lämnad på denna sidan. Man undrar ju ibland. Men jag
är matglad och älskar kräftor i skymmande januari invid sjön. Och någon måste
ju stå för stöket. Kunde tänkas att i´cloud står bi, de där uppe är ju så nära
himlen man kan nå. Skönt att ha de problemen lösta!
Det är snart vårdagjämning
och nu startar vi, för varje minsta lilla detalj kräver mycken tid. Att
gräva bland minnen och bråten som lagrats under åren tar en sjujävlars tid. Vi
har fem månader på oss att plocka fram allt vi redan glömt. Vi kommer att klara
oss.
Här emellan kommer
påsken och snickrande av kvastskaft till häxorna på Blåkulla. I samma veva gör
vi flygbara skaft utan kvast till kräftsällskapet i det blå. Det skall nog gå
att få dem alla ner hit till andra sidan.
Det är lite
besvärligt att förbereda en röd fest i januari, när tunn is ännu ligger över sjön
och vassen är så blek och vissnad. Men vi smälter ner isen, värmer upp
sjövattnet till 15 grader, planterar vårgröna vasstrån i ruggen för att
kräftorna skall finna de gömställen även vi känner till. Roddbåten har varit i
sjön i flere veckor. Årets röda fest kan börja i kräftmånaden, när månen stiger upp
i öst som det brinnande klot man behöver just då.
Husfar har i månader
i mörka morgontimman rott ut och vittjat nattens kräftor. Han har fångat 987
ädla djur i sumpen, en ansenlig mängd, men tusen skall vi ha, för att de skall
räcka till för den stora skaran skrivande gäster ovanifrån.
Hundraliters
bykgrytan är renskurad och står färdig på utespisen i väntan på kräftkoket.
Kräftorna är lika många som när husfar var barn och fångade dem i ån vid
hemstranden i Karelen tillsammans med kusinerna. Nu har han använt samma bete,
pinfärsk ljushyllt höna med skinnet bortdraget och köttet spjälkt så att de förföriska
aromerna lurar alla kräftorna ur vår sjö.
Han har byggt en
jättesump, två meter i bredd och en meter i höjd, och nu är den till bredden
fylld med krälande brunblåa djur. Det har varit svettigt att mata dem alla med
ärtblast för att förhindra deras kannibalfasoner att äta upp varandra. Vi har
lyckats och alla är väl bibehållna, levande och krya och strax kan vi sätta fyr
på grytan och värma de hundra liter vatten den rymmer för kräftkoket.
I morgonkväll är
dagen här. Vi hojtar in i'Cloud till våra gäster att det är dags att stiga upp
på kvasten och styra kosan mot Halvtvärssjön. Färden är tämligen kort: vi bor ju
uppe på den skandinaviska delen av jordklotet.
Kräftkoket kommer
att ta hiskligt med tid, säkert fem timmar. Alla hundra kan man inte slänga
samtidigt i grytan med huvudet före i det dödande vattnet. Vattnet skall koka
hela tiden. Socker, salt och dillkronor till alla kräftorna skall noga räknas
ut för den bästa smaken att sugas in under kräftskalet.
Dekorationerna
ligger i apokalyptiska färgdrivor i väntan på upphängning. Blommorna skall jag
plocka så fort de slår ut. Två antika vaser med nya blomster skall pryda
bordet. Knepigast har det varit att få sommarblomstren att klä sig i sina
kronblad i dessa kalla vårtider. De ruskade föraktfullt på sig under vit snö,
suckade, men gav med sig inför husmors besvärjelser och krav på lydnad. Vad kan
en liten vildblomma göra inför ett konsumerande samhälle som inte låter
årstiderna ha sin gång, utan kräver allt nu till vår och inte i augusti.
Vårt långa bord
invid sjön skall beklädas med den röda duken. Röda tabletter, tallrikar och
kräftknivar åt var och en. Snapsglasen får jag inte glömma, och dricksglasen,
som många säkert föredrar då de skall tillbaka hem i tid till sin egen himmel. Det
är riskfyllt i fyllan att hållas uppe på en rund käpp som svänger och
slänger en vinglig resenär överbord. Det vore synd på ryktet och det goda
kalaset ifall våra gäster skulle dimpa ner tillbaka som vanliga dödliga i främmande
land bara för att hen druckit på tok för mycket. För dem som föredrar
alkoholfritt har jag låtit brunnsvattnet stå och dra sig i kopparkärl som
färgat det genomskinliga vattnet till turkosblå, en ögonfröjd kontrasterande
till allt det traditionella röda.
Far hojtar i
vassen, sätt eld på brasan! Alla tusen kräftor är fångade i sumpen!
Gården fylls av
änglabrus, liksom. Men det är kvastarna som schvisar och vinden brusar när
våra gäster anländer där uppifrån.
Hjärtligt
välkomna!
