På jakt efter det som var en gång

                 
                  Bilder från tider som flytt

Mormor Monika - Anno Da Zu Mal

Bilden: Slottet i byn Teschendorf  i norra Tyskland                          

När jag en gång i tiden var bloggelev fick jag till uppgift att välja mellan anonymitet eller mitt riktiga namn. Och så bara skenade uppgiften iväg med gamla mormor i släptåget.

Många pseudonymer  har jag använt mig av, men ofta har jag brukat mitt officiella namn i publikationer från mitt gebit: psykologi, pedagogik och sociologi. De officiella namnen ser dock mera ut som pseudonymer än som typ, riktiga namn. Det bubblar inom mig, men låt mig berätta.

Min mormor hette Mirsch, men var Langhammer av födsel och ... Min farmor hette von Konow och hon var von Herzen, men dock ej adlig, vad nu det skall betyda ... 

Min farfars farfars farfars ... mor långt borta på 1500 -talet hette Margareta. Har dock tappat bort mitt släktträd och kan tyvärr inte förtälja dig vad Margareta hette när hon föddes, men hon blev en von Konow och jag känner till de berg där hennes kälke susade ned då hon var barn.

"För hundratals år sedan, 1596 föddes Margareta med stolta framtidsdrömmar. Hon föddes i slottet i staden Tessin i Böhmen högt ovan Elbes källor. Vinterlekar i snö och is har alltid varit de böhmiska barnens älsklingssysselsättning. Kälkarna har susat mot dalgången och skratten ekat mellan klippväggarna. Det vet mormor Monika, det har hennes mor Marie berättat.

Det vimlar av namn för oss kvinnor, efternamn genom alla släktled. Men ännu år 1984 när jag accepterade mitt nya efternamn Riihelä, hade jag ingen möjligheten att välja ett annat namn. Karlsson skulle väl ha dugat p.g.a. den svenska klangen, men den bubblan sprack i äktenskapsskillnad. Men lycka blev det i och omkring Riihelä namnet. Min goa svärmor, Emma Maria hette Heiskanen när hon föddes, innan hon blev en Riihelä och hon födde tio barn, av vilka den näst äldsta blev min goa man. Tack mor Emma Maria!

Mitt födelsenamn känns obekvämt efter ett antal örfilar, efter slag och lögner. Mitt första nya efternamn känns obekvämt även det ... den som ingenting säger har ingenting sagt. Mitt nuvarande efternamn är varmt och gott, men ack så, så finskt. Och jag är nu bara inte finsk trots att jag lärt mig tala finska på finskt vis. Men jag som ´mormor Monika´, namnet jag fått till skänks, min gudagåva. Alla mina barnbarn har sin egen nisch i mitt hjärta och jag värmer mig i den glöd de ger mig.

Mormor Monikas eget folk hör hemma här och där och ingenstans. I hundratals år har fäder och mödrar i mina släkter färdats från Böhmen och Tyskland, från Sverige och Ingermanland, från Ryssland och Karelen till Finland. Resorna har fört flyktingar och krigsbarn, emigranter, vandrare, släktträdsklättrare och lyckosökare från Graßlizt till Norden, från Teschendorf till Nyen, från Maaninka till Utsjoki, mellan Sankt Petersburg och Stockholm och Helsingfors.

Och nu har jag bestämt mig. Jag publicerar min blogg under namnet Mormor Monika, den person jag är idag.

Släkthistorien tar vid

Bygget i vardande

                                                     

Historien börjar

Klara er själva bäst ni vill!

Jag kommer inte tillbaka!

Is i trappuppgången.

Sand i bettet.

Hat i relationen.

Tjut på var sida om nattens mörker.

Mor förfrusen.

Dottern bränd.

1. 

Tösen växer upp, hon bryr sig inte, Erica med olyckorna, med skärvor av fasa i kroppen, Erica med längtan bort och längtan hem. Hon är lik sin mor argsint och vacklande, så lik Marie i vitt raseri. Ytterdörren smäller och höga klackar störtar ner i ekande trappor mot asfalten och gatan.

Mor hade söta drömmar om namnet Erica och hon älskade drömmar. Namnet skulle skänka hennes söta lilla tös lycka och doft av ljung. Men det blev inte så. Någon avrådde, antydde att ljung, att namnet Erica betyder otur för små flickor. Modern vacklade i sitt beslut och den lilla tösen blev förutan skogens blomsternamn.

Släktforskaren tog dock namnet till sig. Och på ålderns höst blomstrar Erica i samspråk med de färgrika kvinnoliven i släktträden. I grått hår och vida kjolar huserar hon av hjärtans lust för att lösa urgamla gåtor, luska fram bortglömda sanningar och ställa allt till rätta. Ensam är Erica inte. Faster Astrid och hjärtevännen Eric spankulerar liksom hon från gren till gren mellan barr och stam i träden.

Erica har åratal av erfarenhet på nacken. Hon har forskat i mångt och mycket, lyssnat och tagit till sig. På ålderdomens höst rusar hon gladeligen upp och ner på stammarna i släktens granar och leker tafatt med vårens nyfödda ekorre ungar.

Det hade nog ingen väntat sig av henne. Folket på gården har med åren minskat i antal och nu finns bara fåglarna och ekorrarna kvar, om man inte räknar med alla stora och små hädangångna som trätt in i Ericas hus för att ge tillvaron ny mening. ”Så länge fantasin står mig bi är jag i gott sällskap”, resonerar hon med sina nya vänner, de nötbruna snabbfotade ekorrarna.

Marie, Ericas mor, var inte den enda i släkten med pinande längtor, med oro i benen, med besvikelsesäcken på ryggen. Dottern har följt henne i fotspåren. Men nu har Erica beslutat att hon är gammal nog att lugna ner sig och skaffa sig en fast grund att stå på. Lätt kommer det inte att bli.

2. 

– Sitter du här och tåras lilla mormor? Jag kan hjälpa dig med ditt hopplösa släktträd.

Barnbarnet Pia dansar in i stugan. Hon kramar sin hulkande gamla mormor.

– Varför klänger du omkring på ditt träd lite hur som helst? Mitt i allt berättar du om din anmoder Margareta, om henne som levde för flera hundra år sedan. Du behandlar henne som vore hon din syster. Hon är godheten själv, påstår du. De övriga personerna i din berättelse har ett antal synder att släpa på, men inte hon.

– Ja du Pia, då man rör sig så långt tillbaka i tiden broderar man ut nyanserna enligt eget gottfinnande. Jag har bestämt att Margareta från Tetschen i Böhmen skall vara den släkting jag gillar mest och som jag fullt och fast litar på. Vi skall vara stolta över vår anmoder!

Flugsnapparnas bestyr på vår gård har varit en lisa för själen och den glädjen vill jag skänka också Margareta och hennes döttrar. Fåglarna bygger bo, de skyddar sina ungar, de flyttar söderut till hösten och norrut till våren då för länge. De lever inom stora områden, i norra Tyskland, i västra Ryssland i St. Petersburg och i södra Finland då som nu.

Trots de stora förändringarna under senaste sekel, är mycket lika. Djuren, blommorna, dofterna och ljuden. I rymden styr solen och månen ljusets skiftningar i samma banor då som nu. Molnen i skyn och speglingarna över den blanka sjön bjuder på välbekanta vyer. Blickar man en vindstilla, solig dag ner mot bottnen invid bryggan ser man sjön djupna tills hela himlavalvet speglar sig där nere. En sällsam förtrollande upplevelse.

Pia skruvar på sig.

– Nu skall jag koncentrera mig på dina släktanteckningar och hjälpa dig att bygga upp släkt­trädet. Du får fortsätta med dina berättelser en annan gång. Vi ses!

Kräftskiva inför väntan på våren

”Hjärtligt välkommen till Röd fest när den är som bäst, till vår KV-fest, Kräft- och Vårskivan för alla läsarvänner med tjusiga minnen från tiden när första bokstaven fick sin mening och första meningen sin röst!”

Med dessa ord skall jag inleda strandfesten då våra gäster anländer i april.

Man måste lära sig att kombinera nytt och gammalt, sånt man minns och sånt man glömt. Men rött skall det vara och trendigt konsumerande. Många förberedelser återstår.

Först gäller det att ta reda på till vilka sfärer inbjudningarna bör sändas för att nå alla, även dem som före oss gått över till andra sidan. Posten har jag ingen nytta av, de bryr sig inte, de kämpar för att dra in på servicen även för de levande. Och mitt minne sviker inte – jag minns dem alla, de som varit här. De talas vid jämt och ständigt, alla de som på denna sida var så förbaskat förtegna, insmickrande lena, alla skrytten, släkt och vänner i var sin hemliga vrå. Månntro det är för kräftskivan som jag blivit lämnad på denna sidan. Man undrar ju ibland. Men jag är matglad och älskar kräftor i skymmande januari invid sjön. Och någon måste ju stå för stöket. Kunde tänkas att i´cloud står bi, de där uppe är ju så nära himlen man kan nå. Skönt att ha de problemen lösta!

Det är snart vårdagjämning och nu startar vi, för varje minsta lilla detalj kräver mycken tid. Att gräva bland minnen och bråten som lagrats under åren tar en sjujävlars tid. Vi har fem månader på oss att plocka fram allt vi redan glömt. Vi kommer att klara oss.

Här emellan kommer påsken och snickrande av kvastskaft till häxorna på Blåkulla. I samma veva gör vi flygbara skaft utan kvast till kräftsällskapet i det blå. Det skall nog gå att få dem alla ner hit till andra sidan.

Det är lite besvärligt att förbereda en röd fest i januari, när tunn is ännu ligger över sjön och vassen är så blek och vissnad. Men vi smälter ner isen, värmer upp sjövattnet till 15 grader, planterar vårgröna vasstrån i ruggen för att kräftorna skall finna de gömställen även vi känner till. Roddbåten har varit i sjön i flere veckor. Årets röda fest kan börja i kräftmånaden, när månen stiger upp i öst som det brinnande klot man behöver just då.

Husfar har i månader i mörka morgontimman rott ut och vittjat nattens kräftor. Han har fångat 987 ädla djur i sumpen, en ansenlig mängd, men tusen skall vi ha, för att de skall räcka till för den stora skaran skrivande gäster ovanifrån.

Hundraliters bykgrytan är renskurad och står färdig på utespisen i väntan på kräftkoket. Kräftorna är lika många som när husfar var barn och fångade dem i ån vid hemstranden i Karelen tillsammans med kusinerna. Nu har han använt samma bete, pinfärsk ljushyllt höna med skinnet bortdraget och köttet spjälkt så att de förföriska aromerna lurar alla kräftorna ur vår sjö.

Han har byggt en jättesump, två meter i bredd och en meter i höjd, och nu är den till bredden fylld med krälande brunblåa djur. Det har varit svettigt att mata dem alla med ärtblast för att förhindra deras kannibalfasoner att äta upp varandra. Vi har lyckats och alla är väl bibehållna, levande och krya och strax kan vi sätta fyr på grytan och värma de hundra liter vatten den rymmer för kräftkoket.

I morgonkväll är dagen här. Vi hojtar in i'Cloud till våra gäster att det är dags att stiga upp på kvasten och styra kosan mot Halvtvärssjön. Färden är tämligen kort: vi bor ju uppe på den skandinaviska delen av jordklotet.

Kräftkoket kommer att ta hiskligt med tid, säkert fem timmar. Alla hundra kan man inte slänga samtidigt i grytan med huvudet före i det dödande vattnet. Vattnet skall koka hela tiden. Socker, salt och dillkronor till alla kräftorna skall noga räknas ut för den bästa smaken att sugas in under kräftskalet.

Dekorationerna ligger i apokalyptiska färgdrivor i väntan på upphängning. Blommorna skall jag plocka så fort de slår ut. Två antika vaser med nya blomster skall pryda bordet. Knepigast har det varit att få sommarblomstren att klä sig i sina kronblad i dessa kalla vårtider. De ruskade föraktfullt på sig under vit snö, suckade, men gav med sig inför husmors besvärjelser och krav på lydnad. Vad kan en liten vildblomma göra inför ett konsumerande samhälle som inte låter årstiderna ha sin gång, utan kräver allt nu till vår och inte i augusti.

Vårt långa bord invid sjön skall beklädas med den röda duken. Röda tabletter, tallrikar och kräftknivar åt var och en. Snapsglasen får jag inte glömma, och dricksglasen, som många säkert föredrar då de skall tillbaka hem i tid till sin egen himmel. Det är riskfyllt i fyllan att hållas uppe på en rund käpp som svänger och slänger en vinglig resenär överbord. Det vore synd på ryktet och det goda kalaset ifall våra gäster skulle dimpa ner tillbaka som vanliga dödliga i främmande land bara för att hen druckit på tok för mycket. För dem som föredrar alkoholfritt har jag låtit brunnsvattnet stå och dra sig i kopparkärl som färgat det genomskinliga vattnet till turkosblå, en ögonfröjd kontrasterande till allt det traditionella röda.

Far hojtar i vassen, sätt eld på brasan! Alla tusen kräftor är fångade i sumpen!

Gården fylls av änglabrus, liksom. Men det är kvastarna som schvisar och vinden brusar när våra gäster anländer där uppifrån.

 

Hjärtligt välkomna!