Släkthistorien tar vid

Bygget i vardande

                                                     

Historien börjar

Klara er själva bäst ni vill!

Jag kommer inte tillbaka!

Is i trappuppgången.

Sand i bettet.

Hat i relationen.

Tjut på var sida om nattens mörker.

Mor förfrusen.

Dottern bränd.

1. 

Tösen växer upp, hon bryr sig inte, Erica med olyckorna, med skärvor av fasa i kroppen, Erica med längtan bort och längtan hem. Hon är lik sin mor argsint och vacklande, så lik Marie i vitt raseri. Ytterdörren smäller och höga klackar störtar ner i ekande trappor mot asfalten och gatan.

Mor hade söta drömmar om namnet Erica och hon älskade drömmar. Namnet skulle skänka hennes söta lilla tös lycka och doft av ljung. Men det blev inte så. Någon avrådde, antydde att ljung, att namnet Erica betyder otur för små flickor. Modern vacklade i sitt beslut och den lilla tösen blev förutan skogens blomsternamn.

Släktforskaren tog dock namnet till sig. Och på ålderns höst blomstrar Erica i samspråk med de färgrika kvinnoliven i släktträden. I grått hår och vida kjolar huserar hon av hjärtans lust för att lösa urgamla gåtor, luska fram bortglömda sanningar och ställa allt till rätta. Ensam är Erica inte. Faster Astrid och hjärtevännen Eric spankulerar liksom hon från gren till gren mellan barr och stam i träden.

Erica har åratal av erfarenhet på nacken. Hon har forskat i mångt och mycket, lyssnat och tagit till sig. På ålderdomens höst rusar hon gladeligen upp och ner på stammarna i släktens granar och leker tafatt med vårens nyfödda ekorre ungar.

Det hade nog ingen väntat sig av henne. Folket på gården har med åren minskat i antal och nu finns bara fåglarna och ekorrarna kvar, om man inte räknar med alla stora och små hädangångna som trätt in i Ericas hus för att ge tillvaron ny mening. ”Så länge fantasin står mig bi är jag i gott sällskap”, resonerar hon med sina nya vänner, de nötbruna snabbfotade ekorrarna.

Marie, Ericas mor, var inte den enda i släkten med pinande längtor, med oro i benen, med besvikelsesäcken på ryggen. Dottern har följt henne i fotspåren. Men nu har Erica beslutat att hon är gammal nog att lugna ner sig och skaffa sig en fast grund att stå på. Lätt kommer det inte att bli.

2. 

– Sitter du här och tåras lilla mormor? Jag kan hjälpa dig med ditt hopplösa släktträd.

Barnbarnet Pia dansar in i stugan. Hon kramar sin hulkande gamla mormor.

– Varför klänger du omkring på ditt träd lite hur som helst? Mitt i allt berättar du om din anmoder Margareta, om henne som levde för flera hundra år sedan. Du behandlar henne som vore hon din syster. Hon är godheten själv, påstår du. De övriga personerna i din berättelse har ett antal synder att släpa på, men inte hon.

– Ja du Pia, då man rör sig så långt tillbaka i tiden broderar man ut nyanserna enligt eget gottfinnande. Jag har bestämt att Margareta från Tetschen i Böhmen skall vara den släkting jag gillar mest och som jag fullt och fast litar på. Vi skall vara stolta över vår anmoder!

Flugsnapparnas bestyr på vår gård har varit en lisa för själen och den glädjen vill jag skänka också Margareta och hennes döttrar. Fåglarna bygger bo, de skyddar sina ungar, de flyttar söderut till hösten och norrut till våren då för länge. De lever inom stora områden, i norra Tyskland, i västra Ryssland i St. Petersburg och i södra Finland då som nu.

Trots de stora förändringarna under senaste sekel, är mycket lika. Djuren, blommorna, dofterna och ljuden. I rymden styr solen och månen ljusets skiftningar i samma banor då som nu. Molnen i skyn och speglingarna över den blanka sjön bjuder på välbekanta vyer. Blickar man en vindstilla, solig dag ner mot bottnen invid bryggan ser man sjön djupna tills hela himlavalvet speglar sig där nere. En sällsam förtrollande upplevelse.

Pia skruvar på sig.

– Nu skall jag koncentrera mig på dina släktanteckningar och hjälpa dig att bygga upp släkt­trädet. Du får fortsätta med dina berättelser en annan gång. Vi ses!