Mormor Monika - Anno Da Zu Mal

Bilden: Slottet i byn Teschendorf  i norra Tyskland                          

När jag en gång i tiden var bloggelev fick jag till uppgift att välja mellan anonymitet eller mitt riktiga namn. Och så bara skenade uppgiften iväg med gamla mormor i släptåget.

Många pseudonymer  har jag använt mig av, men ofta har jag brukat mitt officiella namn i publikationer från mitt gebit: psykologi, pedagogik och sociologi. De officiella namnen ser dock mera ut som pseudonymer än som typ, riktiga namn. Det bubblar inom mig, men låt mig berätta.

Min mormor hette Mirsch, men var Langhammer av födsel och ... Min farmor hette von Konow och hon var von Herzen, men dock ej adlig, vad nu det skall betyda ... 

Min farfars farfars farfars ... mor långt borta på 1500 -talet hette Margareta. Har dock tappat bort mitt släktträd och kan tyvärr inte förtälja dig vad Margareta hette när hon föddes, men hon blev en von Konow och jag känner till de berg där hennes kälke susade ned då hon var barn.

"För hundratals år sedan, 1596 föddes Margareta med stolta framtidsdrömmar. Hon föddes i slottet i staden Tessin i Böhmen högt ovan Elbes källor. Vinterlekar i snö och is har alltid varit de böhmiska barnens älsklingssysselsättning. Kälkarna har susat mot dalgången och skratten ekat mellan klippväggarna. Det vet mormor Monika, det har hennes mor Marie berättat.

Det vimlar av namn för oss kvinnor, efternamn genom alla släktled. Men ännu år 1984 när jag accepterade mitt nya efternamn Riihelä, hade jag ingen möjligheten att välja ett annat namn. Karlsson skulle väl ha dugat p.g.a. den svenska klangen, men den bubblan sprack i äktenskapsskillnad. Men lycka blev det i och omkring Riihelä namnet. Min goa svärmor, Emma Maria hette Heiskanen när hon föddes, innan hon blev en Riihelä och hon födde tio barn, av vilka den näst äldsta blev min goa man. Tack mor Emma Maria!

Mitt födelsenamn känns obekvämt efter ett antal örfilar, efter slag och lögner. Mitt första nya efternamn känns obekvämt även det ... den som ingenting säger har ingenting sagt. Mitt nuvarande efternamn är varmt och gott, men ack så, så finskt. Och jag är nu bara inte finsk trots att jag lärt mig tala finska på finskt vis. Men jag som ´mormor Monika´, namnet jag fått till skänks, min gudagåva. Alla mina barnbarn har sin egen nisch i mitt hjärta och jag värmer mig i den glöd de ger mig.

Mormor Monikas eget folk hör hemma här och där och ingenstans. I hundratals år har fäder och mödrar i mina släkter färdats från Böhmen och Tyskland, från Sverige och Ingermanland, från Ryssland och Karelen till Finland. Resorna har fört flyktingar och krigsbarn, emigranter, vandrare, släktträdsklättrare och lyckosökare från Graßlizt till Norden, från Teschendorf till Nyen, från Maaninka till Utsjoki, mellan Sankt Petersburg och Stockholm och Helsingfors.

Och nu har jag bestämt mig. Jag publicerar min blogg under namnet Mormor Monika, den person jag är idag.